Lörtag
Morgonen småkall, marken fuktig. Ändå, molnen inte så tajta: Kan bli sol. Kan bli sommar idag. Tar en kopp kaffe och smajlar; leendet bredare än Manuel Uribe under hans glansdagar. Dagens agenda: ganska tom. Först frulle sen kanske städa. Läget nu: hundvakt över helgen. Päronen i Stockholm; staden på G, el gigante svennebanans metropol. Pallar inte tjafs om disk och tvätt när de kommer hem.
Annars: Ganska mycket nu. I veckan: jobba, spara pengar, söka lägenheter hårdare än Andy Dufresne sökte frihet. Allra först, numero uno, grejen som går före allt annat: läsa ut Livet deluxe. Bara minuter kvar, snart: Johannes klar med fetaste boken under tjugohundratalet.
Hörs!
Blogg, hej.
Jag är trött ikväll, så där enormt trött som man bara kan vara när man tänkt alldeles för mycket, sprungit alldels för mycket eller jobbat aldelles för mycket. Jag har inte gjort något alldeles för mycket, tyvärr. Idag har jag varit ledig och förutom en promenad med Abbe och ett besök hos mormor har inte speciellt mycket stått på agendan. Jag är därför frågvis... Varför är jag så trött? Jag kommer nog aldrig få något svar, liksom man aldrig kommer kunna svara riktigt på funderingar över universums begynnelse, om hönan kom före ägget eller om det verkligen är helt okej att lyssna på Kent.
Tröttheten består, världen fortgår och Kents musik är svår.
Bakåtsträvande seghet.
Bara så, julen 2010 är över en sen söndagkväll, och här ligger jag med mitt tidsfördriv och summerar en annorlunda jul. På många vis. Jag ser fram emot två veckor av ledighet, men ser tillbaka på en högtid som var så jävla mycket mer förr i tiden. På många vis.
Men december har rullat iväg snabbt och snart dricker jag in ett nytt år och ser tillbaka på ett gammalt, och det kan knappast bli bättre än så. Så varför ska man klaga?
Och!
Fyfan vad kul det var igår, tack för det alla! Jävligt värt! allt från ölspel, kärt folk och en oerhört stressad Toffe i tuppens garderob fick mig att le som ett barn på julafton. Robin skulle antagligen läxa upp mig, slå näven i bordet och påminna mig om att det trots allt aldrig är bra med för mycket av det goda. Och det får man ta, han personiferar den stilen ganska bra!
Det här får bli min korta årskrönika. Nu avslutar vi det här jävla Åre(t), super bort all snö och syns i vår!
Tillbaka till skrivtiden
Trams ja, en del av livet. En stor del, för hur många av dagarna går egentligen åt att inte göra något på dagarna? Oavsett vad det betyder, så vill jag klargöra att tramset är ett nödvändigt helvete. Trams kan sammanfatta allt det där nödvändiga onödiga som egentligen, trots inflytandet i mitt liv, inte spelar någon roll. Det kan vara en Brynäsvinst, en film eller ett ögonblick av allmänt välbehag. Stunder som glädjer för just stunden, men som inte spelar någon roll nästa vecka. Samma företelse finns ju också i negativ bemärkelse, såklart. Hela måndagen var en sådan:
Det var en trött måndag, i ordets rätta mening. Jag vaknade för sent, duschade för snabbt, åt inget och kom till jobbet hungrig och i ett tillstånd som står på gränsen till vad som kan kallas för levande. "Kaffe" tänkte jag, den sanna missbrukare som jag är, och gick till personalrummet, tog en kopp och ställde i automaten, väntade ett tag och tog den i min hand för att föra den svarta härligheten till min mun. Men nej, nej, nej, inge kaffe alls. Bara en tom kopp med besvikelse. Jag hann bara tänka "fan" innan jag såg hur kaffet, likt en orgasm värdig en t-rex sprutade ner personalrummets kaffoautomat. Jag kände mig dum, skamsen och orutinerad. Att ta bort kaffekoppen innan kaffet faktiskt runnit ner i koppen är ett gröngölingsmisstag som väcker ångest hos vikarier världen över... Nice.
Resten av dagen var en ung mans kamp mot tröttheten och jag lyckades i alla fall spela oavgjort. Nu känner jag mig faktiskt som en människa och morgondagens sovmorgon ger lite hopp för min framtid.
Just framtiden, en tanke som gnager på mig nu. En svag tanke börjar växa fram, en tanke som svävar ut från Hälsingland och det gamla livet. Jag börjar bli riktigt sugen.
Torsdagslista
Roligast just nu:
Snart sommar
Mario kart
Hockey-VM
Xperteleven (igen)
Ledig
På väg mot 3 år
Festlyckan
HIMYM
Sköna killen som ville ha cigg, eller fight
Etta på den fina lägenheten på Bonden
Att min nuvarande livsituation går att sammanfatta med en lista
Nej, det är torsdag.
Hejsan!
Det är torsdag i slutet av vår fjärde månad, och imorgon är det Valborgsmässoafton. Tiden rinner med andra ord likt vattnet i ett vattenfall och snart måste jag nästan försöka stanna upp det hela, innan man sitter som en rutinerad gubbe på ett ålderdomshem och pratar om osammanhängande saker som folk ändå inte kommer förstå. Denna hemska, jobbiga och oundvikliga framtid är ju tyvärr ett faktum som väntar oss alla livets slutskede. Förutom tjejer då, som istället kommer bli gummor, men det är en annan historia.
Dagen började med att jag vaknade på Robins soffa av att Petter stormade in på toaletten för att göra det som en man många gånger gör tidigt på morgonen. Jag själv kände dock ingen nöd utan började istället koka lite kaffe, vilket blev alla tiders, naturligtvis. Sedan väckte jag Robin och vi for till Gävleborgs gräddhylla, tillika Brynäs hemstad Gävle.
Under bilresan bestämde vi oss för att rangordna de tio roligaste filmerna vi skådat med våra norrländska ögon, och efter inte allt för många "om och men" rankades listan enligt följande:
#1: I love you, man! - Jag har inte sett den, men det har tydligen Petter och Robin, och jag fick inte en syl i vädret.
#2: Zoolander. - Duon Ben Stiller/Owen Wilson må ha gjort en del skit, men den här filmen är ett riktigt mästerverk, enligt undertecknad och hans resenärer...
... Och här var det meningen att jag skulle fortsätta lista till den tionde filmen, men min hjärna har tydligen valt att förpassa den här listan till papperskorgen och raderat, så illa kvickt att jag inte hann säga ifrån. Kanske för att det är onödig information, kanske för att listan var korrupt, kanske för att jag börjar bli för gammal?
Aja, väl i Gävle inhandlade jag en snygg huvudbonad och lite annat smått och gott, samtidigt som Robinus och Pettirus köpte... Ja, något jag antagligen inte heller lyckats lägga till mitt minne. Sen åt vi och åkte hem. Och nu avslutas det hela framför datorn, samtidigt som en ny dag i mitt liv säger farväl utan att jag vare sig räddat världen eller blivit rik.
MEN!
Imorgon är det Valborg, och det ska firas med pluggande, lägenhetstittande och en alldeles speciell kväll med en alldeles speciell tjej som jag vid morgondagens tolvslag spenderat två alldeles speciella år med. Tjejen i fråga är Nicole och dagen till ära är vår tvåårsdag. Minnerna från dagens bravader må vara tämligen svaga, men med den här tjejen har jag mer minnen än vad Finland har sjöar, Sverige har träd och Norge har olja. Och det är något jag kommer ta med mig den dagen jag sitter som en rutinerad gubbe och samtalar om dåtiden och ungdomens minnen.
Torsdag med mera
Befinner mig för tillfället i sängläge med dator på bröstet och mössa på huvudet. Jag är trött, ruskigt trött. Denna företeelse beror på att det är OS-tider för närvarande och detta innebär att jag för tillfället packat ner dygnsrytmen och skickat iväg den långt bort ifrån mig med orden "don't return until the fat lady sings"... Eller until Sverige spelat sin sista match i olympiad-hockeyn.
Hockey ja... Sverige vann ju med 2-0 mot Ze Hitlers och Bäckström gjorde mig varm i hjärtat, nästa anhalt blir på fredagkväll mot Vitryssarna, som sannerligen klingar illa i OS-sammanhang utan att det egentligen kommer ha någon som helst betydelse.
Annars har dagen präglats av plugg och gymtränande med min kompanjon Robin, vilket även bidrar till att jag kan beskriva mig själv som "en trött kille" nu. I helgen får jag dock pigga upp mig eftersom jag planerar att förtära alkohol i goda vänners sällskap, innan vi vandrar mot tranan där Amanda Jensen ska sjungfyra.
Aribas!
November
Onsdagkväll någon gång i november, datum saknar relevans just nu. Någon gång i november funkar bra, tror väl att vi börjar närma oss mitten av månaden.
För några år sedan skulle jag ha befunnit mig i ett fruktansvärd jobbigt läge vid den här tidpunkten, just eftersom att julen ivrigt knackade på porten och ville tränga sig in i min lycka. Jag var nämligen en sådan här dryg unge som absolut inte hade förmågan att se fram emot saker, därför var väntans tider en plåga och ingen situation jag ville befästa mig i. När julen väl kom hade dock min glädje ingen gräns, det bara flödade över och jag ville göra allting jag kunde, bara för att det var julafton, jag ville bada, jag ville ha gräs så man kunde spela fotboll (bara för att spela fotboll på julafton måste vara skitkul) jag ville kolla på ekonominyheterna och jag ville sitta under julgranen och kolla på julklapparna som skulle förgylla mitt kommande år. Den fruktansvärda exalterade lyckan som bara kom en gång om året, och lika plötsligt försvann när allt var slut, klapparna till trots mådde jag alltid kasst när julafton var över, antagligen var det mitt första möte med ångesten, ångest över att julen var över och att jag aldrig lyckades utnytja den fullo.
Men nog om julen nu. Idag är det bara en onsdag, som har spenderats med gymbesök tillsammans med Robin och Petter, vilket var trevligt. Ett trevligt skratt fick vi oss också när Robin hävde ur sig en av sina patenterade citat då han frågade mig hur många lyft man klarar i bänkpress när man endast använder stången (20 kilo) som vikt. Följande samtal utspelade sig:
Robin: Hur många lyft tror du man klarar då?
Jag: Jaa hörrudu, skulle tro att man klarar 30.
Robin: Ja, 30 lyft skulle man nog klara, tror du inte det?
Jag: Jo, det var väl precis det jag sa att jag trodde?
Varpå Robin flabbade ut sig något obegripligt som Robins gör ibland.
Imorgon är det torsag och Brynäs i TV-rutan vilket kommer förgylla min dag. Det kommer bli nice, eller kung, om man så vill. Bam Margera, däremot, är varken nice eller kung, han är en skitunge.
Mittwoch
Jag vill börja med att säga att Jordanien är ett väldigt fint namn, det ska jag döpa min framtida son till. Nu har jag fått det ur världen.
Sen vill jag be om ursäkt över att jag är så oerhört kass på att uppdatera min blogg, ska jag vara ärlig vet jag inte varför, jag gillar att blogga och är rolig, så därför bör det vara en återkommande företeelse att jag printar ner mina tankar här. Men jag antar att jag är för fantasilös för det. Hur som haver, nu tar jag tjuren i hornen och skriver igen... Men eftersom att mer eller mindre ingenting händer i mitt liv så behöver jag inte skriva vad som hänt sen senast, mer än att jag fyllt 20 och besökt systembolaget två gånger - en upplevelse som på grund av min korta livshistoria känns ungefär lika kriminell som att pissa på polisbilar, vilket jag inte har gjort, men i alla fall känner folk som gjort. Eller ja, det gör jag inte, men det kunde ha varit så.
Men just det, jag fyllde 20 för några veckor sen och fick då ett presentkort på Intersport av morfar. Därför tog jag idag tillfället i akt att besöka stället och välja ut lite saker jag ville ha, vilket var lättare sagt än gjort. Jag är nämligen tämligen värdelös på att handla själv, så det hela uratade i att jag bara gick runt runt i affären utan att få något uträttat. Till min undsättning klev då helt plötsligt en kvinna fram till mig och frågade om jag behövde hjälp, eftersom jag antog att hon jobbade där och hade koll, tackade jag ja och fick ett gäng myspyskläder i min famn som jag tog till provhytten och testade. Väl där kände jag mig nöjd och övervägde ett köp då jag helt plötsligt i spegeln skådar en gubbe som står halvvägs in i min provhytt och kollar på mig. Jag blir förvånad och vänder jag mig om för att möta hans blick varpå han kallt står kvar och stirrar på mig. Det lustiga är att den här gubben var just en vanlig gubbe, alltså, ingen som jobbar där och sannerligen inte har någon anledning att glo på mig. Följande händer:
Gubben: Går det bra?
Jag: Jadå...? Det gör det.
Efter det vänder jag mig om och antar att han ska gå därifrån, vilket han dock inte alls gör. Han står fortfarande med huvudet över provhyttsdörren och kollar på mig, så jag vänder mig om igen och kollar på honom och frågar:
Funderar du på något eller?
Gubben: Nej, jag bara kollar lite.
Efter det står han kvar i tio sekunder till, vilket i just det här fallet känns som en evighet, innan han vandrar vidare. Kort därefter kommer expediten fram till mig och fråga hur kläderna satt, jag svarade att jag var nöjd och gick fram till kassan, betalade och gick ut ur affären en smula nöjdare, men också förvirrad över gubbens plötsliga intresse... Hade jag varit en snygg tjej hade jag både varit kränkt och äcklad, nu var det bara konstigt.
Nåväl, väl hemma i Kilafors igen besökte jag Robin där han, jag och Patrik kollade på film och drack kaffe. Efter det åkte jag hem och åt mat och nu sitter jag här, väntandes på att Robin ska komma varpå vi planerar att besöka Petter och spela Mario Kart, och jag kan säga det redan nu, ikväll blir jag giftig!
Höst.
Men jag ska inte vara för tråkig nu. Sommaren har varit bra, trots allt. Jag har haft ett arbete jag uppskattat, jag har haft roliga stunder och i fredags, när det kändes som om sommaren försvann, så avrundades det hela på ett så perfekt vis som det bara kunde. Lördagskvällen som innefattade utomhudtrivsel på Orn var också helt okej, man hade kul.
*Igår kollade jag på Aston Villa-Fulham i en match där FulhamPanstil (som för övrigt förstört Fredrik Stoors karriär i såväl engelsk ligafotboll som i landslaget) gjorde självmål vilket gav Villa en tidig ledning. Efter ett tag skulle också Agbonlahor skulle visa hur bra han egentligen kan vara när han vackert dundrade in 2-0, vilket även slutresultatet skrevs till. Två segrar och en förlust efter tre matcher för Villa alltså, där smolket i bägaren blir den pinsamma 0-2 förlusten hemma mot Wigan i premiären, som dock vägs upp av fina 3-1 borta mot Liverpool.
*Idag (ikväll) ska väl Zlatan göra sin debut i La liga om jag inte minns fel, en match man givetvis måste se. Nu blir det dessutom ännu lättare att gilla Barcelona och hata Real Madrid. Även om den största anledningen till detta alltid varit att Brunbjörnen himself är en fanatisk Realsupporter. Att Zlatan spelar i Barcelona påverkar egentligen inte min uppfattning nämnvärt mycket.
*I helgen har Sverige sin sista chans att ta sig till VM i Sydafrika. Jag kan redan nu erkänna att jag är en nervös jävel och att nästa sommar skulle kännas mycket fattigare om jag inte får följa Sverige i världens störtsa sportevenemang.
* I september börjar elitserien. Jag skulle placera Brynäs som seriens kanske femte bästa lag nu efter de fyra stora.
* I oktober fyller jag 20 år, dags att bli vuxen?
--
Då har det blivit dags att avrunda för den här gången. Klockan har blivit 12.30 och solen knackar fortfarande ivrigt på mitt fönster, men värmen från datorn känns dock än så länge mer behaglig och dessutom tycker jag mig skåda ett moln där uppe någonstans... Det är nog bäst att stanna inne idag då risken för regn är obehagligt påfallande.
Någon form av årsresumé.
För ett år sen gick jag i skolan. Man hade en trygg tillvaro och sket väl mer eller mindre i vad man skulle göra med livet. Dagarna blev som dom blev och tiden gick, plötsligt en dag befann jag mig i Torsbergs Aula där jag, min klass och resten av skolans nyblivna studenter skulle vandra ut till en samling folk som gratulerade med blommor, champagne, folköl och gosedjur. Den här dagen var lycka. Jag hade nyligen träffat Nicole, jag skulle slippa skolan, jag skulle få smörgåstårta och pressenter. Det var en härlig dag.
Juni gick snabbt och präglades av fotbollstittande och vackra, varma sommardagar... Jag mådde bra och tyckte väl att det var jävligt soft att hösten för första gången i mitt någorlunda vuxna liv inte skulle innebära stress, plugg och ångest. I Juli började jag jobba på röda korset och i augusti väntade en till månad av ledighet. Härligt att slippa skolan i höst, kunde jag komma på mig själv att tänka om och om igen.
Sen vet jag inte, september kom, jag var utan arbete, sommaren var slut och graderna började sjunka. Jag har aldrig trott att det existerat någon form av höstdeprissioner utan sett dessa som trams. Kombinationer av osäkerhet och lathet bidrog till att min vardag förvandlades till något som kan sammanfattas som tämligen meningslös. Jag har alltid varit en dreamer och ingen doer. Jag vill göra saker med mitt liv men är fan inte beredd att kämpa för det, och denna brist i mig har genom helt mitt liv betytt att jag blir efter... med allt.
Så en dag, i mitten av september blinkade mitt msn-fönster gult. Jag gjorde det enda rätta och undersökte detta fenonem grundligt genom att klicka på den gulblinkande rutan. Det visade sig som så att Jocke Nilsson föreslog en utomlandsresa. 3 dagar senare satt jag, Rasmus, Jocke och Emil på ett ganska litet plan adresserat till Kreta.
Det var samma Kreta som varit på med familjen 6 år tidigare. Maten var lika god, vädret var lika ostabilt, solbrännan lika plågande och som en ren bonus bevisade en av mina medressenärer att man icke ska lita på öns prostutierade kvinnor. Annars präglades redan av Ouzu, kariokebarer och Jockes oerhört äckliga vitlökspizza. Kanske löjligt att kommentera en pizza under en resa där man ska leva livet och ha andra saker att berätta om. Och tro mig, vi levde livet och många saker kan berättas. Men den där pizzan var förbannat äcklig.
Snart var vi hemma i Sverige igen och jag blev 19 år, började ta avstånd från tranankvällar och försökte få ordning på ett förbannat enformigt liv.
Men det gick inte. Åter igen vaknade jag morgon efter morgon utan arbete att gå till... Tydligen vill folk inte anställa en samhällsstudent utan högskoleutbildning. Plötsligt en dag kom jag på mig själv med att "fan, jag håller på att få en höstdepp", sen tänkte jag att det bara var trams, men kom på att faktum kvarstod och att jag helt enkelt blev tvungen att göra något. För en gångs skulle lyckades jag faktiskt att leva upp till en "doers" ideal. Jag skaffade mig i december en praktikplats på Kilafors skola som förskoleassistent. Praktiken innebär endast runt 700.kr i veckan, men har gett tillbaka någon form av mening i mitt liv. Även om jag kanske låter emo nu, så hade jag en jävla tur att jag under hösten haft lyckan av att i alla fall haft en flickvän. Arbetslöshet suger och utan Nicole hade året troligen sammanfattats som värdelöst.
Igår hade jag kul och 2009 blir nog bra.
--
Andra saker som kan noteras under året:
Jag klarade Matte B.
Sverige gjorde ett magert intryck under EM.
Manchester City har blivit ett osannolikt köplag men misslyckas ändå.
Jag har spelat farligt mycket FM.
Brynäs tappade Boork, Månsson, Brendl, Angell och Sjödin - Och ligger idag på slutspelsplats.
Zlatan fortsätter att göra oss svenskar stolt.
Aston Villa har blivit en av de stora i engelsk ligafotboll.
Bollnäs vann sin första bortamatch i bandy på nästan två år den 19:e december.
Vi har skaffat bastu.
Jag har återigen börjat med xperteleven.
Jag tappabe bort min plånbok igår... Tur att jag är fattig så det inte blev någon egentlig förlust.
Man saknar skolan.
--
Det var väl allt jag hade på hjärtat. Gott nytt år.
Sjukdom, helg och fotbollsmisär.
Det var lördagkväll och jag satt i hög feber framför tv:n med stora förhoppningar. Jag hade i mitt osäkra sinnestillstånd, till stor del rubbat på grund av feber kombinerat med desperata försök att sänka densamma med Whiskey och Ipren, skapat en bild där Sverige skulle spela ut ett Spanien med stjärnor på varje position. Min far satt dessutom, solskensoptimist, som han är, och propegerade över att "Sverige utan tvekan var ett starkare lag än någonsin tidigare". Allt kändes underbart och matchen skulle ta sin start. Jag vill minnas, att Sverige började bäst. I alla fall så var jag och pappa Mats överrens om saken just då. Febern försämrade möjligen min entusiasm en aning, men eftersom att farsan skrek och hojade så fort bollen närmade sig Spaniens straffområde slets även jag med och glömde bort min sjukdom för stunden. Så kom dock fjoll-Torres och petade in 1-0 till Spanien som i våran soffa besvarades med först skrik, sen en mening i form med "vad i helvete håller dom på med?" och för att till slut avrundas med tystnad. Mamma, som är totalt ointresserad av händelserna på tv:n var dock glad där hon stod och lagade mat och just tanken på mat fick nog pappa att bli gladare igen, då han åter en gång blev solskensoptismist, och började dra haranger om att Sverige tagit över spelet igen och att "Spanien aldrig kan känna sig säker när Sverige har Zlatan". Sagt och gjort, Zlatan kviterade och stämingen var på topp. I stundens hetta var nyss nämna Ibrahimovic som en gud och dyrkades resten av halvleken. I halvtid var det 1-1 och vi båda konstaterade att det kan nog bli en promenadseger det här.
I andra halvlek så kom dock spjuvern Markus Rosenberg in i Zlatans ställe och med det dog Sveriges offensiv. Med detta i åtanke såg ett 1-1 resultat ut som en seger och när klockan passerat 90 minuter så hade jag redan varit benägen att plussa på en poäng till Sveriges tidigare tre. Så kom David Villa och gjorde det som inte fick hände. i den 92:a matchminuten placerade han in 2-1 till Spanien efter att Petter Hansson, likt en missil utan måltavla, bara sprungit förbi den spanske måltjuven i Sveriges målområde. Spanska glädjescener bemöttes med total tystnad i soffan och jag bestämde mig för att försvinna. Jag gick ut genom dörren, satte mig vid en brygga och kollade ut över sjön i kalla sommarsverige. Efter en halvtimme återvände jag hem, full med myggbet och ilska. Jag gick och la mig utan att säga ett ord. Jag vaknade klockan två dagen efter.
När jag beskrev kvällen för Nicole sa hon att de enda gångerna män visar känslor är när det är fotboll på tv, varefter hon hänvisade till en viss Uffe som skrikit på samma vis som vi gjorde kvällen innan. Det kan nog ligga något i det.
Idag är jag friskare och ska ikväll ta bussen till Lenninge med en förhoppning av att Nicole också vill se Tyskland-Österrike ikväll. Och det kan faktiskt bli så, så länge det inte är DH-kväll. Men framförallt ser jag fram emot onsdag då det faktiskt räcker med oavgjort mot Ryssland för att få möta Holland i kvartsfinal. Vilket med andra ord betyder att Villas mål på övertid mot Sverige blir helt obetydligt i sammanhanget.
Tills dess kan jag hänvisa till mina kamraters bloggar, Rasmus och Toffes, där det kastas en hel del skit dom senaste dagarna. Att just kalla dom kamrater kan för en utomstånde tyckas konstigt, eftersom att tonen vi har mot varandra är allt annat än kamratlig. Men det är så vi är och då är det bara så.
Vi har sällan tråkigt, i alla fall..
Studentvecka
Men genom de här åren har man lärt känna såväl elever, som, gud förbjude mig, lärare. Det känns ibland mysko att de människor man sett dagligen i tre år, långsamt kommer försvinna från mina ögon, såväl som mitt minne. För även om min syn i många fall ligger på gränsen till obefintlig, så har även mina ögon lyckats uppfatta vissa personer som har etsat sig fast på minnet. Det jag kan känna en stor saknad över är alla de glåpord som fälts, alla matcher med xperteleven och alla dessa jävla citat som utvecklats till klassiker genom åren. Just Xperteleven är har en stor anledning till att man orkat med dessa år. Det var liksom dessa xperteleven-stunder man satt och såg fram emot på de dryga lektionstimmarna. Hur man kastade sig ner i matsalen, åt sitt snabbaste och flög upp till datorsalen för att se hur mitt kära Tallåsen krossade Gutarna, Bajen Bärs eller Ûrk. För även om det kan låta löjligt så tackar jag framförallt Experteleven idag.
I torsdags var det balen. Det var trevligt. Efter själva balen blev det paniksupa hemma hos Becker och nergång till tranan. Min bakfylla till trots, som jag tror även sitter i ännu, som spenderades helgen med en flicka vid namn Nicole, och det var oerhört trevligt :).
Trevligt var det också idag, men den här dagen orkar jag inte skriva om just nu, eftersom jag egentligen bör förpassa mig själv till sängen. Stundentveckan står nämligen och knackar på dörren och förhoppningsvis blir den den roligaste vecka i mitt liv. I alla fall hittills. Ursäkta att jag är seriös, jag brukar inte vara det. Men vafan. Ja...
Natti.
