Tillbaka till skrivtiden
I brist på vettigt tidsfördriv en tisdagkväll kom jag på min blogg. För den finns fortfarande kvar nu, imorgon och kanske resten av mitt liv. Jag tänker inte be om ursäkt över att jag inte skrivit tidigare; sånt trams bryr sig ändå ingen om, så det är rimligt att låta bli.
Trams ja, en del av livet. En stor del, för hur många av dagarna går egentligen åt att inte göra något på dagarna? Oavsett vad det betyder, så vill jag klargöra att tramset är ett nödvändigt helvete. Trams kan sammanfatta allt det där nödvändiga onödiga som egentligen, trots inflytandet i mitt liv, inte spelar någon roll. Det kan vara en Brynäsvinst, en film eller ett ögonblick av allmänt välbehag. Stunder som glädjer för just stunden, men som inte spelar någon roll nästa vecka. Samma företelse finns ju också i negativ bemärkelse, såklart. Hela måndagen var en sådan:
Det var en trött måndag, i ordets rätta mening. Jag vaknade för sent, duschade för snabbt, åt inget och kom till jobbet hungrig och i ett tillstånd som står på gränsen till vad som kan kallas för levande. "Kaffe" tänkte jag, den sanna missbrukare som jag är, och gick till personalrummet, tog en kopp och ställde i automaten, väntade ett tag och tog den i min hand för att föra den svarta härligheten till min mun. Men nej, nej, nej, inge kaffe alls. Bara en tom kopp med besvikelse. Jag hann bara tänka "fan" innan jag såg hur kaffet, likt en orgasm värdig en t-rex sprutade ner personalrummets kaffoautomat. Jag kände mig dum, skamsen och orutinerad. Att ta bort kaffekoppen innan kaffet faktiskt runnit ner i koppen är ett gröngölingsmisstag som väcker ångest hos vikarier världen över... Nice.
Resten av dagen var en ung mans kamp mot tröttheten och jag lyckades i alla fall spela oavgjort. Nu känner jag mig faktiskt som en människa och morgondagens sovmorgon ger lite hopp för min framtid.
Just framtiden, en tanke som gnager på mig nu. En svag tanke börjar växa fram, en tanke som svävar ut från Hälsingland och det gamla livet. Jag börjar bli riktigt sugen.
Trams ja, en del av livet. En stor del, för hur många av dagarna går egentligen åt att inte göra något på dagarna? Oavsett vad det betyder, så vill jag klargöra att tramset är ett nödvändigt helvete. Trams kan sammanfatta allt det där nödvändiga onödiga som egentligen, trots inflytandet i mitt liv, inte spelar någon roll. Det kan vara en Brynäsvinst, en film eller ett ögonblick av allmänt välbehag. Stunder som glädjer för just stunden, men som inte spelar någon roll nästa vecka. Samma företelse finns ju också i negativ bemärkelse, såklart. Hela måndagen var en sådan:
Det var en trött måndag, i ordets rätta mening. Jag vaknade för sent, duschade för snabbt, åt inget och kom till jobbet hungrig och i ett tillstånd som står på gränsen till vad som kan kallas för levande. "Kaffe" tänkte jag, den sanna missbrukare som jag är, och gick till personalrummet, tog en kopp och ställde i automaten, väntade ett tag och tog den i min hand för att föra den svarta härligheten till min mun. Men nej, nej, nej, inge kaffe alls. Bara en tom kopp med besvikelse. Jag hann bara tänka "fan" innan jag såg hur kaffet, likt en orgasm värdig en t-rex sprutade ner personalrummets kaffoautomat. Jag kände mig dum, skamsen och orutinerad. Att ta bort kaffekoppen innan kaffet faktiskt runnit ner i koppen är ett gröngölingsmisstag som väcker ångest hos vikarier världen över... Nice.
Resten av dagen var en ung mans kamp mot tröttheten och jag lyckades i alla fall spela oavgjort. Nu känner jag mig faktiskt som en människa och morgondagens sovmorgon ger lite hopp för min framtid.
Just framtiden, en tanke som gnager på mig nu. En svag tanke börjar växa fram, en tanke som svävar ut från Hälsingland och det gamla livet. Jag börjar bli riktigt sugen.
