Sjukdom, helg och fotbollsmisär.
Vissa av oss lever i en dröm nu. I en tillvaro där man liksom flyger fram på moln och vaknar varje morgon med en känsla av att dagen som gryr kommer bli så underbar eftersom att det just nu pågår ett em-slutspel i alperna där Sverige, med Zlatan i spetsen, också deltar i. Det är som en berusning som liksom nått sitt klimax, och lyckas stanna kvar där. För när väl fotbollsdagen tar slut så börjar blickarna riktas mot nästa dag då det väntar nya höjdpunkter. För att sedan så plötsligt som det bara går så förvandlas idyllen man tidigare älskat till ett plågsamt jävla helvete där man sitter tyst, förkrossad och full av hat framför sin tv-burk...
Det var lördagkväll och jag satt i hög feber framför tv:n med stora förhoppningar. Jag hade i mitt osäkra sinnestillstånd, till stor del rubbat på grund av feber kombinerat med desperata försök att sänka densamma med Whiskey och Ipren, skapat en bild där Sverige skulle spela ut ett Spanien med stjärnor på varje position. Min far satt dessutom, solskensoptimist, som han är, och propegerade över att "Sverige utan tvekan var ett starkare lag än någonsin tidigare". Allt kändes underbart och matchen skulle ta sin start. Jag vill minnas, att Sverige började bäst. I alla fall så var jag och pappa Mats överrens om saken just då. Febern försämrade möjligen min entusiasm en aning, men eftersom att farsan skrek och hojade så fort bollen närmade sig Spaniens straffområde slets även jag med och glömde bort min sjukdom för stunden. Så kom dock fjoll-Torres och petade in 1-0 till Spanien som i våran soffa besvarades med först skrik, sen en mening i form med "vad i helvete håller dom på med?" och för att till slut avrundas med tystnad. Mamma, som är totalt ointresserad av händelserna på tv:n var dock glad där hon stod och lagade mat och just tanken på mat fick nog pappa att bli gladare igen, då han åter en gång blev solskensoptismist, och började dra haranger om att Sverige tagit över spelet igen och att "Spanien aldrig kan känna sig säker när Sverige har Zlatan". Sagt och gjort, Zlatan kviterade och stämingen var på topp. I stundens hetta var nyss nämna Ibrahimovic som en gud och dyrkades resten av halvleken. I halvtid var det 1-1 och vi båda konstaterade att det kan nog bli en promenadseger det här.
I andra halvlek så kom dock spjuvern Markus Rosenberg in i Zlatans ställe och med det dog Sveriges offensiv. Med detta i åtanke såg ett 1-1 resultat ut som en seger och när klockan passerat 90 minuter så hade jag redan varit benägen att plussa på en poäng till Sveriges tidigare tre. Så kom David Villa och gjorde det som inte fick hände. i den 92:a matchminuten placerade han in 2-1 till Spanien efter att Petter Hansson, likt en missil utan måltavla, bara sprungit förbi den spanske måltjuven i Sveriges målområde. Spanska glädjescener bemöttes med total tystnad i soffan och jag bestämde mig för att försvinna. Jag gick ut genom dörren, satte mig vid en brygga och kollade ut över sjön i kalla sommarsverige. Efter en halvtimme återvände jag hem, full med myggbet och ilska. Jag gick och la mig utan att säga ett ord. Jag vaknade klockan två dagen efter.
När jag beskrev kvällen för Nicole sa hon att de enda gångerna män visar känslor är när det är fotboll på tv, varefter hon hänvisade till en viss Uffe som skrikit på samma vis som vi gjorde kvällen innan. Det kan nog ligga något i det.
Idag är jag friskare och ska ikväll ta bussen till Lenninge med en förhoppning av att Nicole också vill se Tyskland-Österrike ikväll. Och det kan faktiskt bli så, så länge det inte är DH-kväll. Men framförallt ser jag fram emot onsdag då det faktiskt räcker med oavgjort mot Ryssland för att få möta Holland i kvartsfinal. Vilket med andra ord betyder att Villas mål på övertid mot Sverige blir helt obetydligt i sammanhanget.
Tills dess kan jag hänvisa till mina kamraters bloggar, Rasmus och Toffes, där det kastas en hel del skit dom senaste dagarna. Att just kalla dom kamrater kan för en utomstånde tyckas konstigt, eftersom att tonen vi har mot varandra är allt annat än kamratlig. Men det är så vi är och då är det bara så.
Vi har sällan tråkigt, i alla fall..
Det var lördagkväll och jag satt i hög feber framför tv:n med stora förhoppningar. Jag hade i mitt osäkra sinnestillstånd, till stor del rubbat på grund av feber kombinerat med desperata försök att sänka densamma med Whiskey och Ipren, skapat en bild där Sverige skulle spela ut ett Spanien med stjärnor på varje position. Min far satt dessutom, solskensoptimist, som han är, och propegerade över att "Sverige utan tvekan var ett starkare lag än någonsin tidigare". Allt kändes underbart och matchen skulle ta sin start. Jag vill minnas, att Sverige började bäst. I alla fall så var jag och pappa Mats överrens om saken just då. Febern försämrade möjligen min entusiasm en aning, men eftersom att farsan skrek och hojade så fort bollen närmade sig Spaniens straffområde slets även jag med och glömde bort min sjukdom för stunden. Så kom dock fjoll-Torres och petade in 1-0 till Spanien som i våran soffa besvarades med först skrik, sen en mening i form med "vad i helvete håller dom på med?" och för att till slut avrundas med tystnad. Mamma, som är totalt ointresserad av händelserna på tv:n var dock glad där hon stod och lagade mat och just tanken på mat fick nog pappa att bli gladare igen, då han åter en gång blev solskensoptismist, och började dra haranger om att Sverige tagit över spelet igen och att "Spanien aldrig kan känna sig säker när Sverige har Zlatan". Sagt och gjort, Zlatan kviterade och stämingen var på topp. I stundens hetta var nyss nämna Ibrahimovic som en gud och dyrkades resten av halvleken. I halvtid var det 1-1 och vi båda konstaterade att det kan nog bli en promenadseger det här.
I andra halvlek så kom dock spjuvern Markus Rosenberg in i Zlatans ställe och med det dog Sveriges offensiv. Med detta i åtanke såg ett 1-1 resultat ut som en seger och när klockan passerat 90 minuter så hade jag redan varit benägen att plussa på en poäng till Sveriges tidigare tre. Så kom David Villa och gjorde det som inte fick hände. i den 92:a matchminuten placerade han in 2-1 till Spanien efter att Petter Hansson, likt en missil utan måltavla, bara sprungit förbi den spanske måltjuven i Sveriges målområde. Spanska glädjescener bemöttes med total tystnad i soffan och jag bestämde mig för att försvinna. Jag gick ut genom dörren, satte mig vid en brygga och kollade ut över sjön i kalla sommarsverige. Efter en halvtimme återvände jag hem, full med myggbet och ilska. Jag gick och la mig utan att säga ett ord. Jag vaknade klockan två dagen efter.
När jag beskrev kvällen för Nicole sa hon att de enda gångerna män visar känslor är när det är fotboll på tv, varefter hon hänvisade till en viss Uffe som skrikit på samma vis som vi gjorde kvällen innan. Det kan nog ligga något i det.
Idag är jag friskare och ska ikväll ta bussen till Lenninge med en förhoppning av att Nicole också vill se Tyskland-Österrike ikväll. Och det kan faktiskt bli så, så länge det inte är DH-kväll. Men framförallt ser jag fram emot onsdag då det faktiskt räcker med oavgjort mot Ryssland för att få möta Holland i kvartsfinal. Vilket med andra ord betyder att Villas mål på övertid mot Sverige blir helt obetydligt i sammanhanget.
Tills dess kan jag hänvisa till mina kamraters bloggar, Rasmus och Toffes, där det kastas en hel del skit dom senaste dagarna. Att just kalla dom kamrater kan för en utomstånde tyckas konstigt, eftersom att tonen vi har mot varandra är allt annat än kamratlig. Men det är så vi är och då är det bara så.
Vi har sällan tråkigt, i alla fall..
Studentvecka
Tåget går mot sin slutstation efter en lång och tråkig resa på tre år. På onsdag står man där och sjunger på trappan och jag kommer vara lika sliten som glad. Jag har en tendens att bli sentimental nu de senaste dagarna, men ska så gott som det går försöka undvika det i den här bloggen.
Men genom de här åren har man lärt känna såväl elever, som, gud förbjude mig, lärare. Det känns ibland mysko att de människor man sett dagligen i tre år, långsamt kommer försvinna från mina ögon, såväl som mitt minne. För även om min syn i många fall ligger på gränsen till obefintlig, så har även mina ögon lyckats uppfatta vissa personer som har etsat sig fast på minnet. Det jag kan känna en stor saknad över är alla de glåpord som fälts, alla matcher med xperteleven och alla dessa jävla citat som utvecklats till klassiker genom åren. Just Xperteleven är har en stor anledning till att man orkat med dessa år. Det var liksom dessa xperteleven-stunder man satt och såg fram emot på de dryga lektionstimmarna. Hur man kastade sig ner i matsalen, åt sitt snabbaste och flög upp till datorsalen för att se hur mitt kära Tallåsen krossade Gutarna, Bajen Bärs eller Ûrk. För även om det kan låta löjligt så tackar jag framförallt Experteleven idag.
I torsdags var det balen. Det var trevligt. Efter själva balen blev det paniksupa hemma hos Becker och nergång till tranan. Min bakfylla till trots, som jag tror även sitter i ännu, som spenderades helgen med en flicka vid namn Nicole, och det var oerhört trevligt :).
Trevligt var det också idag, men den här dagen orkar jag inte skriva om just nu, eftersom jag egentligen bör förpassa mig själv till sängen. Stundentveckan står nämligen och knackar på dörren och förhoppningsvis blir den den roligaste vecka i mitt liv. I alla fall hittills. Ursäkta att jag är seriös, jag brukar inte vara det. Men vafan. Ja...
Natti.
Men genom de här åren har man lärt känna såväl elever, som, gud förbjude mig, lärare. Det känns ibland mysko att de människor man sett dagligen i tre år, långsamt kommer försvinna från mina ögon, såväl som mitt minne. För även om min syn i många fall ligger på gränsen till obefintlig, så har även mina ögon lyckats uppfatta vissa personer som har etsat sig fast på minnet. Det jag kan känna en stor saknad över är alla de glåpord som fälts, alla matcher med xperteleven och alla dessa jävla citat som utvecklats till klassiker genom åren. Just Xperteleven är har en stor anledning till att man orkat med dessa år. Det var liksom dessa xperteleven-stunder man satt och såg fram emot på de dryga lektionstimmarna. Hur man kastade sig ner i matsalen, åt sitt snabbaste och flög upp till datorsalen för att se hur mitt kära Tallåsen krossade Gutarna, Bajen Bärs eller Ûrk. För även om det kan låta löjligt så tackar jag framförallt Experteleven idag.
I torsdags var det balen. Det var trevligt. Efter själva balen blev det paniksupa hemma hos Becker och nergång till tranan. Min bakfylla till trots, som jag tror även sitter i ännu, som spenderades helgen med en flicka vid namn Nicole, och det var oerhört trevligt :).
Trevligt var det också idag, men den här dagen orkar jag inte skriva om just nu, eftersom jag egentligen bör förpassa mig själv till sängen. Stundentveckan står nämligen och knackar på dörren och förhoppningsvis blir den den roligaste vecka i mitt liv. I alla fall hittills. Ursäkta att jag är seriös, jag brukar inte vara det. Men vafan. Ja...
Natti.
